Min prins

Min prins.
Har tidigare skrivit ett inlägg om liten dotter.
Ett inlägg om hennes bror vore på sin plats, tycker ni inte det?
När jag väntade mitt första barn mådde jag illa i 40 veckor.
I början önskade jag bort barnet. Så var det. Hemskt men sant.
Han var väldigt planerad. Men att må illa, dygnet runt,
i 40 veckor utan att kunna påverka.
Det var hemskt. Med dottern var det tvärt om. Mådde hur bra som helst,
men sen hade hon kolik, skrek nästan hela första året. Sonen däremot.
Han åt sov och var nöjd. Skulle säga att han var en Semperbebis.
Praktexemplar lixom.
De är olika våra barn. På allt. Har alltid varit.
Gillar en korv så gör inte den andra det.
Pratade en tidigt så pratade den andra sent.
Som det ska vara, antar jag.

Sonen är en empatisk, otroligt kärleksfull liten varelse.
Jag är stolt över att han har ett hjärta av guld.
Jag har alltid tänkt att killar FÅR vara mjuka och det är han, till min lycka.
Man behöver ju inte vara mindre manlig för det, eller hur?
Han leker lika bra med killar som tjejer.
Ät vetgirig och älskar djur. Motoriskt duktig.
Snäll, en god kamrat och älskar att läsa böcker.
Det jag är mest glad över är att barnen kommer så bra överens.
De leker bra ihop och är rädda om varandra.
Man märker bandet, det som bara finns mellan syskon.

Sonen sa häromdagen:
"Mamma! Du är för snäll för att vara mamma"
Är man godkänd då?