Stress, jäkt och krav

För vem stressar vi nästan ihjäl oss för alla måsten? Varför måste vi vara så jävla perfekta jämt?
Hur ofta gör vi saker för att vi vill? Utan att det ligger något måste bakom? För vår egen skull.

Idag har jag:

• Stressat iväg på morgonen med två barn. En till skolan och en till förskolan. "Kom nu barn vi är seeena!"
• Varit i skolan och stressade in inågra affärer på lunchen. La iallafall tilbaka de två plaggen jag tänkt köpa i alla stress (klappar mig själv på axeln)
• In på affären och stresshandlade något vi egentligen inte behövde.
• Hämtade sonen på skolan. Behövde inte stressa, var hemma i tid och liten dotter var med kompis hem.
• Stressade iväg till handelsträdgården och köpte jordgubbsplantor och lite pelargoner.
• Stressade hem och lagade mat. Stressåt.
• Stressade iväg och hämtade liten dotter så hon skulle få vara med och plantera.
• Planterade och sådde frön. Vi får se hur det tar sig! Kanske det blir någon gubbe ialafall. (min mamma ringde och lät nästan orolig över att jag satt morötter? Vad nu det är att oroa sig över!)
• Sådde gräsfrön och slangen räckte inte fram så vi fick vattna för hand, med vattenkanna :) Stress!
• In och liten dotter fick mat. Sonen och kompisen städade rummet. Stressade på dem eftersom jag ville hinna dammsuga. Dammsög hela huset och trappen. Rensade bort lite vinterskor.
• Läste bok för liten dotter. ("Läskiga boken" men fick hålla för Svarta Madame. Där verkar gränsen gå för vad en 4-åring tål i skräck-väg)
• Plockat fram, plockat tillbaka, fixat fika, planterat blommor och anant smått och gott.Sonen somnade och mamman fick skrubba sig ren!

Är det konstigt att man känner sig stressad?

Jag är inte pedant. Snarade familjens svarta får vad gäller städning. Jag har lärt mig att koppla bort dammråttor och prioritera. Men samtidigt, ni vet den där taggen av dåligt samvete som alltid gnager.

Stressar ni?